Släpp loss italienskan

Jag läser Malin Persson Giolitos krönika i senaste numret av Språktidningen (7/11) .

Persson Giolito skriver om  ambitionen att lära sig italienska med hjälp av Petrarcas Il Canzoniere och operafraser (”Hur kan jag – en medelålders kvinna – vara så vig? La donna è mobile”).

Ambitionen övergår till insikten att det bara är att släppa loss för att lära sig språket. Och jag håller med, genom misstagen lär man sig nyanserna (att inte säga ”jag måste fly” när man menar att man måste rusa).

—

Det är en rolig krönika. Om man ”släpper loss” när man lär sig italienska så kan Petrarcas sonett 35 bli till en absurdistisk dikt.

Ensam en penna i desserten slår läger

Trött ditt uppmätta pass i handflatan väger

Och glider också portot i frysen så fort

Mänsklig väst på arenan med sitt stämplade kort

Jag blev själv helt inspirerad att läsa Petrarcas canzoner och sonetter. I översättning av Ingvar Björkeson kan sonett 35 låta så här. Inte helt användbara vardagsfraser, kanske.

I tankar, ensam, på en ödslig hed

med tvekande och tunga steg jag går

och granskar markens sand, om den bär spår

av människor: dem flyr jag, söker fred

—

Har flera gånger blivit lockad av Paperback Lover att läsa Malin Persson Giolitos blogg. Nu gör jag det.

Hennes krönika finns tyvärr inte i nätversionen av Språktidningen.

Pluralis majestatis

Nog har jag hört människor referera till sig själv med opersonligt pronomen -  idrottare i eftersnack (Man var ju rätt trött i slutminuterna) och folk som antingen gjort något dumt (Jo, man kanske skulle ha skippat det där sista glaset) eller vill smygskryta (Det är ju inte första gången man äter sjurätters på lyxrestaurang direkt).

Men att referera till sig själv i första person plural – säga vi och mena jag – som kungar kan göra?

Vi har inte varit på strippklubb!

Att en kunglighet (påve, biskop, furste) menar jag när han säger vi ska ha kommit sig av att regenten ansågs representera folket så till den grad att jag blev vi. Eller så syftade kungen av Guds nåde möjligtvis på sig själv och Gud när han sa vi. Hur det nu än låg till så kallas det pluralis majestatis.

—

En modern variant av pluralis majestatis är We have become a grandmother som Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher meddelade pressen när hon blev farmor 1989.

Andra typer av nosismer (latin nos – vi) är de som journalister använder när de refererar till sig själva och läsaren eller sig själva och nyhetsforumet de företräder. Även författare har ett vi som används när författaren talar om sig själv och läsaren.

—

Finns det ett behov av att nyansera vad vi egentligen betyder? Redan gjort.

Ungefär en tredjedel av världens språk har olika pronomenformer för när den tilltalade inkluderas respektive exkluderas i vi.

På cherokesiska finns fyra olika vi-former: inkluderande och exkluderande för två respektive flera personer. Det betyder olika former för jag och du; jag, du och andra; jag och någon annan; jag och andra.

Fijianska sägs ha hela sex olika vi-former: inkluderande och exkluderande för två, några (3-4) och många personer.

På svenska och många andra språk kan vi vara både inkluderande och exkluderande och således måste denna information förmedlas separat om det ska framgå (vi är alla av samma åsikt).

Språktidningen beskriver klusivitet här.

—

Ha ha, och man vet med säkerhet att en artikel är maskinöversatt när ”linjal” dyker upp på ett oväntat ställe.

…kungliga vi, den viktorianska vi eller på latin pluralis majestatis är hur en person, vanligtvis en linjal, kan använda en pluralform personligt pronomen att hänvisa till sig själv.

Språkfredag

Du missar väl inte Språkfredag? Läs i så fall ikapp här och här på Kunskapsbloggen.

Det första inlägget handlar om genusanvändningen av personsubstantiv i tyskan och om en aktuell avhandling i ämnet. Jo, alltså att kvinnor på tyska är språkligt feminina – kvinnliga lärare är lärarinnor, kvinnliga läkare är ”läkarinnor” – och att män är språkligt maskulina.

Hur talar man då om grupper som består av män och kvinnor?

Några alternativ är att använda den maskulina formen och därmed osynliggöra kvinnorna, att använda båda formerna vilket kan bli klumpigt eller att använda en könsneutral form som hittills varit svår att introducera på bred front?

—

Denna veckas Språkfredag tar upp e-ändelsens starka maskulina koppling hos adjektiv.  Texten Den manlige härskar i svensk press som publicerades i Språktidningen den 5 oktober utgör inläggets kärna. Utdrag från texten:

 

E-formen ter sig dock stilfullare, formellare och neutralare än a-formen. Det verkar alla språkvetare och språkvårdare vara överens om.

[...]

E-prydda adjektiv dominerar alltså i pressen, och det har en annan, enkel men beklämmande, orsak: personerna som de beskriver i tidningarna är till åttio procent män – oavsett om året är 1965 eller 1998.

—

Heja Ellen Albertsdóttir, som driver & skriver Språkfredag!

NE.se, och därmed Språkfredag, kan du följa på Twitter här.

Förskjutna betydelser

Betydelseförskjutning är ett intressant fenomen.

Det är kort sagt när ett ord får en ny huvudbetydelse. Språktidningen bjuder på exemplet awesome här.

—

En som vet något om betydelseförskjutning är Peter Olausson.

Jag var på hans upplysande seminarium på Bokmässan i Göteborg tidigare i höst och hade huvudet sprickfärdigt av ord när jag gick därifrån. (Att ta sig till seminariet var värre. Ramlade runt som en högstadiegympaorienterare utan kompass, med mässans seminarieprogram som karta.)

—

Olausson använde ”begåvningsreserv” som tydligt exempel på ord som undergått en betydelseförskjutning.

Vad betyder det egentligen?

Jo, egentligen

(större) grupp begåvade personer som inte fått tillfälle till högre studier.

Men på senare tid också

om personer med begränsad begåvning.

Allvarliga problem uppstår om någon kallar till exempel kvinnor för begåvningsreserven utan att det framgår i vilken betydelse man använder ordet.

Antingen talar man om en grupp människor som på vissa håll inte har samma självklara rätt till högre studier (med betoning på ”begåvning-”) eller så kränker man i stort sett varannan människa (med betoning på ”-reserv”).

Olausson har kommit ut med en bok i år: Nya ord med historia.

—

Men är följande typ av betydelseförskjutning inte minst lika intressant?

Innehållet finns kvar men benämningen förskjuts till att avse något liknande? Det gamla innehållet får ett nytt namn så att det nya innehållet kan ta det gamla innehållets namn. Namnömsning.

På Merriam-Websters webbplats finns följande tio ”namnömsningar” som jag har skapat en svensk tolkning av:

1.
Tygblöja. 

Hette förr: blöja.
Vad hände? Engångsblöjorna svämmade över marknaden.

2.
Akustiskt gitarr.

Hette förr: gitarr
Vad hände? Elgitarren dundrande in på 20-talet.