Lär dig Europas alla 49 språk

Jag inser att jag aldrig kommer att kunna tala alla främmande språk som jag drömmer om; däremot kan jag lära mig att känna igen dem.

Europeiska kommissionen har en liten guide till Europas språk som hjälper mig. Med hjälp av A Field Guide to the Main Languages of Europe lär jag mig identifiera 49 språk i skrift, från albanska till jiddisch.

”Europas språk” förresten, en viss avgränsning har gjorts för att handboken ska fungera  praktiskt. Korsikanska och ytterligare några språk är inte med eftersom det inte översätts till/från dessa inom EU.

Hur fungerar handboken?

Jo, den kartlägger utmärkande och unika bokstäver, bokstavskombinationer, användning av diakritiska tecken och högfrekventa ord för att skilja snarlika språk från varandra.

Svenska hamnar, inte så förvånande, tillsammans med grannspråken norska och danska. Stycket om svenska är dock ganska ointressant för den som redan behärskar språket. Här kommer likväl ett smakprov som visar handbokens upplägg:

På såväl danska och norska som på svenska används å.

På både danska och norska används æ och ø. Svenska har istället ä och ö.

På danska och norska heter det ”og”, medan det på svenska heter ”och”.

Intressantare är detta!

Så här ser armeniska ut:
Ամբողջ երկիրը

Och så här ser georgiska ut:
ყოველი საიდუმლოჲ

Jag har dessutom lärt mig att turkiska skrevs med arabisk skrift fram till på 20-talet. Detsamma gällde för azerbajdzjanska, men kyrillisk skrift användes sedan från 30-talet fram till 1991. Därefter blev det latinskt skriftsystem.

Jag lärde mig stava till azerbajdzjanska på köpet, men ger man upp inför kombinationen -jdzj- kan man skriva azeriska kort och gott.

Vad är handboken bra för, då?

Syftet är trehövdat: Det är en översikt över Europas största språk. Den ger praktisk vägledning i hur man känner igen och skiljer dem åt. Den vill väcka intresse och främja vidare studier av språken.

Förutom att tillfredsställa min vetgirighet så har jag faktiskt nytta av den på jobbet. Inte som översättare dock, utan som språkansvarig. En av mina arbetsuppgifter är att administrera översättningar till cirka trettio språk, och det är väldigt bekvämt att ha en viss grundläggande språkkännedom. Eller denna lathund.

Kolla även in BBC Languages och deras språkkarta.

Och missa inte språkkalendern på Linneas språkblogg – varje lucka innehåller ett språk. Just i dag den 6 december presenteras lämpligt nog finska.

Språkfredag

Du missar väl inte Språkfredag? Läs i så fall ikapp här och här på Kunskapsbloggen.

Det första inlägget handlar om genusanvändningen av personsubstantiv i tyskan och om en aktuell avhandling i ämnet. Jo, alltså att kvinnor på tyska är språkligt feminina – kvinnliga lärare är lärarinnor, kvinnliga läkare är ”läkarinnor” – och att män är språkligt maskulina.

Hur talar man då om grupper som består av män och kvinnor?

Några alternativ är att använda den maskulina formen och därmed osynliggöra kvinnorna, att använda båda formerna vilket kan bli klumpigt eller att använda en könsneutral form som hittills varit svår att introducera på bred front?

Denna veckas Språkfredag tar upp e-ändelsens starka maskulina koppling hos adjektiv.  Texten Den manlige härskar i svensk press som publicerades i Språktidningen den 5 oktober utgör inläggets kärna. Utdrag från texten:

 

E-formen ter sig dock stilfullare, formellare och neutralare än a-formen. Det verkar alla språkvetare och språkvårdare vara överens om.

[…]

E-prydda adjektiv dominerar alltså i pressen, och det har en annan, enkel men beklämmande, orsak: personerna som de beskriver i tidningarna är till åttio procent män – oavsett om året är 1965 eller 1998.

Heja Ellen Albertsdóttir, som driver & skriver Språkfredag!

NE.se, och därmed Språkfredag, kan du följa på Twitter här.

Uttryck som sätter färg på språket

På rak sak heter Julia Prentices pinfärska doktorsavhandling som hon disputerar med i dag 9 september (Institutionen för svenska språket vid Göteborgs universitet).

Avhandlingen sammanfattas så här:

Julia Prentice har undersökt hur gymnasieelever i flerspråkiga storstadsmiljöer avviker från det etablerade bruket av svenska fasta ordkombinationer, så kallade konventionaliserade uttryck, och i vilken mån de behärskar ett femtiotal vanliga uttryck. Hon har också forskat i hur eleverna använder metaforiska ordkombinationer i skrivna texter.

Avhandlingens titel syftar på uttrycket ”på rak arm” och är ett exempel på s.k. kontamination. Det innebär att två eller flera fasta fraser som innehåller samma ord sammanblandas. Till exempel på rak arm + rakt på sak = på rak sak. Och kontamination är lika vanligt bland ungdomar med svenska som med andra modersmål, har Prentice kommit fram till.

Läs hela pressmeddelandet här.

Blandningen av konventionaliserade uttryck och metaforer som eleverna i studien har valt att använda resulterar bland annat i följande uttryck:

Lägger sitt ångestfyllda ungdomsliv på hyllan

Tuggar nagelband likt Musse Pigg och Kalle Anka på husvagnssemester

Problemen bara staplar upp sig som pyramiderna i Egypten

Sjunker ned allt djupare i träsket av oklarheter

Framtiden hänger på en lös tråd

Själv har jag en vän som ”trivs som fisken i handsken” – oförglömligt!

Hela Julia Prentices avhandling På rak sak. Om ordförbindelser och konventionaliserade uttryck bland unga språkbrukare i flerspråkiga miljöer finns att läsa här.

Tänk först och tala sen

”Vanligt folk” blev small people när BP:s styrelseordförande Carl-Henric Svanberg pratade om de som drabbats av oljeläckan i Mexikanska golfen tidigare i veckan.

Small people uppfattades av många som little people – kortväxta eller dvärgar. Svanberg själv hävdar i sin förklaring (ursäkt?) att han pratade om ”den lilla människan”, vanligt folk alltså.

Att det var nedsättande fick Svanberg höra. Jag tycker att det låter som en hemmasnickrad översättning, vilket inte är något försvar. En person i hans position får bara inte kläcka ur sig sånt här. Hans stab eller kollegorna måste väl för bövelen kunna förbereda karln inför viktiga tal?

George Orwells regler för floskelfritt språk

Jag gör ett kliv i sidled och hamnar då hos andra personer som håller tal – politiker.

George Orwell var less på politikersnacket och efterfrågade ett mer konkret språk med färre klyschor och floskler. Något för våra svenska politiker att tänka på nu när valkampanjerna snart drar igång.

But if thought corrupts language, language can also corrupt thought.

(Om idéer kan förvränga språket, så kan språket likaså förvränga idéerna.)

Så skriver Orwell 1946 i Politics and the English Language.

Regeringsgänget och oppositionsklungan, här presenterar jag George Orwells grundläggande skrivregler för er:

1. Använd inte metaforer, liknelser eller andra bildliga uttryck som ofta förekommer  i tryck.

2. Använd inte ett långt ord om det finns ett kort ord som passar lika bra.

3. Om det är möjligt att stryka ett ord, gör alltid det.

4. Skriv inte i passiv form om du kan skriva i aktiv.

5. Använd inte utländska uttryck, vetenskapliga ord eller fackspråkliga uttryck om det finns en vardaglig svensk motsvarighet.

6. Det är bättre att bryta mot dessa regler än att säga något fullständigt språkvidrigt.

Här finns George Orwells essä Politics and the English Language från vilken skrivreglerna är hämtade.

Fler essäer av Orwell finns att läsa här.

Smeknamn

Efter att ha tillbringat en vecka i il bel paese med barn så har ordförrådet berikats på just det området. Det verkar finnas ett obegränsat antal benämningar på barn på italienska.

Den gamla damen i frukostsalen på hotellet använde ett nytt ord varje morgon när hon hälsade på sonen. Bambolotto! Amore! Giovanotto! Mascalzone! Mascalzonello! Giovanottino! Giovanotello! Tesoro mio! Tesorino! Tesoruccio!

Många av dessa ord har samma kärna men avleds med olika suffix för att markera betydelsenyanser eller för att skapa helt nya ord. På italienska är det avledningar av typen vezzeggiativo som bildar kärleksfulla smeknamn. Receptet ser ut som följer:

1. Välj ett ord. Jag väljer tesoro (skatt).

2. Haka på ett suffix som uttrycker litenhet, till exempel  -ino, -uccio eller -etto. Tesorino, lilla skatt. Tesoruccio mio, min lilla skatt.

Tesoretto däremot låter inte lika bra. Italienskan ska sjunga, och att upprepa samma betonade vokal i ordets stam (tesoro) och avledning (etto) undviks.

~~~

Jag slutar aldrig att roas av idiom, heller inte av falska vänner i språket. Vissa smeknamn är ”falska avledningar”, de är alltså inte avledningar av ett grundord även om de ser ut så till formen:

tacchino (kalkon) – inte diminutiv av tacco (klack)
bottone (knapp) – inte augmentativ av botto (smäll)
mattone (tegelsten) – inte augmentativ av matto (galning)
focaccia – inte pejorativ av foca (säl)
occhiello (knapphål) – inte diminutiv av occhio (öga)
burrone (ravin) – inte augmentativ av burro (smör)
colletto (krage) – inte diminutiv av collo (hals)
collina (kulle) inte diminutivav colla (lim)
limone – (citron) inte augmentativ av lima (fil)
cerotto (plåster) – inte augmentativ avcero (stearinljus)

Är det inte en fin metafor med knapphålet som skjortans öga?

Diminutiv är alltså förminskningsformen, augmentativ är förstoringsformen och pejorativ är den nedsättande avledningsformen.

Och man kan koka ihop olika suffix för en helt nya soppa. Skumgummisockerkakan som Italien översvämmas av till jul, panettone, skulle enligt receptet bli ett litet (-etto) stort (-one) bröd (pane).

~~~

Kan svenskan jämföra sig med italienskan på något plan i fråga om produktivitet, möjligheten att skapa nya ord ur redan befintliga ord? Alla italienska smeknamn för barn måste ju gå att översätta på ett någorlunda rättvist sätt.

Suffixet -is verkar fylla samma funktion som italienskans många avledningssuffix. Här finns Gunlög Josefssons uppsats Tjänis, knäppis och brallis; om suffixet -is i modern svenska. En intressant analys av -is och vad det gör med ord.

Naturlig dialog

När man översätter dialog är medvetenhet om att det finns olika språkregister A och O. Olika register skiljer sig ifrån varandra.

Det finns formellt språk, ungdomsspråk, fackspråk, poetiskt språk, slang, politiskt språk, retoriskt språk, gammalmodigt språk, humoristiskt språk och oändligt mycket mer. En läkare använder (förhoppningsvis) inte samma ord och stil när hon pratar med sin patient som i ett samtal med en läkarkollega. En politiker talar inte på samma sätt inför publik som med sina barn.

~~~

Det kan finnas flera innehållsmässigt korrekta översättningar av ett ord, men alla passar inte in i ett visst sammanhang även om orddefinitionen är den rätta. När jag översätter film lär jag känna rollkaraktärerna, och det faller sig naturligt att en äldre person kom i samspråk med medan en yngre började snacka med.

Med förlov sagt, mu.

Ett typiskt exempel på korrekt men onaturligt översatt dialog är när with all due respect, som verkar föregå alla typer av förolämpningar i amerikanska tv-serier, blir med förlov sagt på svenska. Inte många gangstrar skulle säga: ”Med förlov sagt, pysen, men stålarna tillhör mig.”

~~~

Kanske är det så att svenskan inte bara erbjuder en standardfras som motsvarar with all due respect, utan flera, beroende på vem talaren är. För det man i grund och botten gör är att meddela att man om någon sekund tänker uttrycka sin personliga åsikt som man anar att åhöraren inte håller med om.

Nyhetsbrev om språk

Något som jag läser med stort intresse är World Wide Words nyhetsbrev.

Det skickas ut varje lördag och presenterar information och reflektioner som berör ord och uttryck på engelska i elektroniskt fickformat. World Wide Words hemsida går i samma tema, men är så späckad med information att jag knappt vet var jag ska börja. Min enda räddning är Try a Page at Random.

Bakom World Wide Worlds står Michael Quinion, etymolog och författare till flera böcker om språk, bland annat en om affix, Ologies and Isms, och den senaste Why is Q Always Followed by U?


Ett annat alldeles utmärkt nyhetsbrev är det från Words Without Borders som skickas ut en gång i månaden. Bakom det står en ideell organisation med fokus på internationell, samtida litteratur översatt till engelska och med ambitioner att bygga upp ett litterärt utbildningsprogram för skolungdomar.

Varje månad presenteras ett tiotal nya verk av etablerade och debuterande författare både i sin helhet och i form av recensioner. Dessutom publicerar Words Without Borders från och med i år ett separat nyhetsbrev som heter Found in Translation.

Januarinumret handlar om International Flash Fiction, där flash betecknar både formatet och att det är upplyst och upplysande. Brevity is the soul of wit.


InTRAlinea

InTRAlinea är en nättidskrift om översättning som universitetet i Bologna (å, kära Bologna!) publicerar en gång per år på engelska och italienska.

Årets volym nummer 11 innehåller ett par läsvärda artiklar.

I The Relevance of Humour in Audio Description undersöker Juan José Martínez-Sierra hur humor förmedlas med AD (Audio Description), den hjälp synskadade och blinda kan få av en berättarröst som återger det visuella innehållet i en film eller ett tv-program. Filmen Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan fungerar som exempel i artikeln mot en bakgrund av relevansteorin.

Rachele Antoninis artikel The Perception of Dubbed Cultural References in Italy handlar om hur kulturella referenser i utländska (amerikanska) tv-program uppfattas i italiensk översättning. Förmedlar översättningen tillräckligt med information för att tv-tittaren ska kunna förstå referenserna till den amerikanska kulturen och samhället? Nja, det visar sig att italienska tv-tittare tror att de förstår, exempelvis hur det amerikanska skolsystemet fungerar, men i själva verket skulle behöva en extra lektion i ämnet för att begripa hela sammanhanget.

Min spontana tanke är att problemet uppstår eftersom vi förväntas känna till så mycket om amerikansk kultur att luckorna ses som ett problem. Vore det inte absurt att tänka att vi inte skulle kunna ta till oss till exempel en kinesisk film i översättning eftersom luckorna skulle vara för stora? Film från Kina hamnar titt som tätt på europeiska filmdukar, däremot inte kinesiska tv-program i tv-rutan.

I en tredje artikel, Paddington Bear in French Translation, författad av Helen Therese Frank undersöks hur marmeladälskaren Paddington behandlas i fransk översättning. Även Frank tittar på hur humor behandlas samt huruvida kulturella stereotyper och referenser till mat översätts (eller anpassas) till franska förhållanden.

Den superengelska björnen visar sig inte bli en fransk björn i översättningen, men inte heller förstärks det typiskt brittiska i hans karaktär. Paddington blir helt enkelt en ganska kulturlös nalle (som fortfarande kommer från ”mörkaste Peru”).

Här finns InTRAlinea. Buona lettura!